att man ska gå sin egen väg och göra det man själv tycker är bäst. man ska göra sånt man står för och sånt som gör en lycklig. men nånstans måste det finnas en gräns.
man kan inte såra folk på vägen, kliva över dem som en jätte, man kan inte knuffas i köer, eller sprida rykten för att framstå som tuff, man kan inte bara gå och ge nån en knuff.. man ska kriga för det man vill vinna och jaga drömmar. men när man väl uppnått drömmen ska väl det endå kännas bra? ska man stå där på toppen av livet och veta att man sårat dom omkring sig eller nån oskyldig som fanns där?
det jag menar är att man måste sätta gränser, se det som en enkelriktad väg. det tar längre tid att ta gatan framför det hade vart enklare att köra in iaf, men sen kommer du behöva möta bilen från andra hållet och då känns det inte rätt endå. ibland är den tuffa vägen den enda rätta att gå, men hellre det än att stå, stå där som ett fån. veta att man svikit dom som brytt sig, eller lurat dom som du lovat. för att lyckas måste man vara lycklig och det är man med sig själv, om man står bakom besluten man tagit.
så vi måste tänka hur vi ska känna efter saker när vi gjort dem och hur mycket som krävs för saker att ske. hur viktigt blir saker när du bildat tårar hos nån annan? man gifter sig rikt och torkar ärslet med hundralappar, man strosar gator i skor från gucci, men känn efter. jag tror att lambitoapapper är mjukare än sedlar. det vad kanske vad du velat, men hur mycke bättre hade det inte känns om du vart där på samma plats pågrund av dig. av saker du uppnått. man ska följa sina drömmar och stå bakom varje genväg man tar, varje val och alla dar.. /m
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar