jag kände sådär igen, när jag inte vet vad jag känner. kan inte hitta ord och beskriva, det skulle bara vara slöseri med tid. jag grät i bilen framför mamma idag, mellan tårarna kände ja, mina tankar ska inte en femtonåring ha. jag har mycket endå och saker jag börjat att förstå, steg eller stå still, det är gå jag vill. jag kan inte gå vidare och bära en ryggsäck som tynger på min rygg. mitt i allt ska man vara sann. och jag har börjat lite grann.. mot mig själv, mot andra, mot min diagnos. jag erkänner högt för alla nu när jag går fel. ibland hinner jag ropa innan jag tar ett snesteg och faller, eller så pratar jag och mamma om det efteråt. men man måste vara sann. man måste inse problem och svarta fläckar, för att kunna göra något åt dom. så ropa när du behöver, funkar det inte, ropa åter /m
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar