hon var alltid tjejen i mitten och med flörten i blicken. hon visste hela tiden sen hon gått på små ben hur hon ville va. så trotts alla tuffa hinder på vägen, gick det alltid bra. det fanns stunder och minuter hon grät på grund av idoter. hon satt sig i spegeln och berättade för sig själv att det är okej att gråta ibland och få krama någons hand. det var där det ofta kom till kritan, där hon hade problem, hon ville hellst stå helt på egna ben. så hon stängde världen ute och tog en roll ofta som tuff, men sanningen är den hon kände sig som en bortspelad pjäs i fia med knuff.
hennes mamma kunde få se och veta, tillsammans dom efter en väg leta. hur fel och dumt allting innan kändes, kunde hennes mamma trolla bort, efter det såg flickan alltid hopp. flickan var alltid på topp och varje steg hon tog var ett glädje hopp. det var ofta så alla såg henne vara hon visade aldrig att det var någon fara. när man så säker på sig själv kan vara då börjar ofta folk att tala. om man ensam kan vara stark, då anses man höra hemma nån annan stans. så under åren hon växte upp och om hennes åsikter högt gärna delade med sig av, fick hon problem att ta del av. hela tiden var hon den som blev pickad på, hennes hår eller sättet hon gick på. hon var pratde gärna högt om vad hon tyckte och kände men det var inte ofta hon fick tillbaka värme.
för om man sticker ut lite för mycket, utanför normer och det vanliga, anses man som en utan dem skadliga. hon ville bara gå sin egen väg från start och till mål, om man bara kunde utan alla dessa hån. varje människa kan ha sitt och låta bli sånt som inte är ditt.
för dom som svaga är hänger ofta upp sig på andras axlar och bara hänger mäd, det funkar ett tag men inte länge, för sen ska alla stå där ensamma och göra val. då ska man väll endå känna ett behag. behag att man kan vara den man är hur sjuk vår värld än är. med behaget ta hjälp att hälsa folk hejdå när dom inte vill ditt bästa, stänga ute sånt som för en själv är strunt och bara anses glömt, med behaget kunna annvända till sånt som gör en glad, ensam med kopp kaffe och en tidning och göra det till en bra dag. man kan ensam ibland faktiskt vara utan att tråkig vara. om du och ditt behag vill ha det så, så är det abslouta bästa sättet att din egna väg gå.
flickan var inte vuxen än, men en bit på väg. kanske att hennes ängel till pappa i himmlen är titta ner på hennes färd, och utav hennes mamma hon ibland kunde bli bärd. hon lärde sig att hantera sitt behag och annvända de under dag, och helt strunta i vad andra sa om de och samtidigt le. /m
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar