Det börjar redan när vi är små, när mamma och pappa ropar på oss och vill att vi ska ta våra första steg emot dem. Det går inte första gången de ropar, men det är okej. Nästa dag ropar de igen och då kanske man som liten kommer halvvägs och hela världen jublar. Det lilla blir det stora, som att för första gången skära upp en köttbit, cykla utan stödhjul, en första läxa, en första bästa vän, en första kärlek. Det var så mycket då men så lite idag.
Åren går och barnen blir stora, så blir även hindren på vägen. Det handlar inte längre om att cykla utan stödhjul eller att gå en sträcka kort, men nu förenklas det bort. Jag menar bara för att vi är äldre och lite smartare än när vi sög på napp, klara vi inte allt genom att trycka på en knapp. Vi kommer alltid göra fel och andra kommer på oss att få spel. Men världen får inte sluta jubbla för de, det måste vara svårt för att det ska bli lätt. Det enkla kommer efter att man har tagit sig igenom det svåra. prova, gör fel, gör om och gör rätt. Men sluta inte jubbla för att annat har vart enkelt, det sätter inget spår i att annat kommer bli lätt.
Så det jag egentligen vill dela med mig utav är att man inte får sluta jubbla. Man måste fortsätta klappa sig själv och andra på axeln när det behövs. När mannen har handlat, när man fick bättre på ett prov, när man orkat sprungit en mil eller en halv, till poängen. Okej man kanske har handlat förr eller fått bra på ett prov, men det betyder inte alls att det inte är lika viktigt den här gången. Det kanske vart rent ut sagt skit svårt att få full pott på provet och du lyckades fixa det den gången, men glöm inte bort att klappa dig på axeln när du gör om det. Det är det lilla som blir det stora i alla fall vill jag tro så ibland...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar