Det är hyfsat svårt att limma ihop någonting du har förstört och det är ännu svårare om du förstört det flera gånger, men svårast är det det nog om du lyckats förstöra någonting innan det har hunnit bli någonting att på riktigt kunna förstöra. Detta var bara resultatet av min förstörelse och det kan jag inget annat än acceptera. Men det jag inte kan eller tänker acceptera är att låta det va och låta det vara förstört. Inte utan att försöka.
Jag är väl medveten om att mina chanser att lyckas vända om i denna match, är som att försöka på tilläggstid i sista halvlek göra fem mål... Där har vi mina odds. Det är ännu svårare när man inte förstår sig på motståndarlaget och ens kan ana vad som föregår bakom galler och plasten på hjälmen. Eller vad som bankar i deras hjärta under den där matchtröjan.
Jag är bara självisk i detta och vore jag en snällare person skulle jag låta motståndarna få skjuta ett sista vinnande mål, men jag är inte sån. Jag var en sån fast då på andra villkor. Då la jag mig själv ner på isen och gav upp och lät det andra laget vinna bara för att jag själv ville vara förloraren. Nu i efterhand, efter snabbspolningar och tillbaka blickar insåg jag att jag inte bara sårade mig själv utan andra också. Det tragiska i denna berättelser är att jag la mig på isen den där gången, nej det där GÅNGERNA bara för att jag själv inte ville bli sårad.
Nu i efterhand inser jag hur idiotisk jag kan vara och hur illa jag kan behandla mig själv. Det blir heller inte lättare när jag inser hur illa jag kan vara mot andra. Jag bara önskar nu att jag kan komma på nått som kan få allt innan detta inlägg och stunden i mitt liv att bli någonting lite bättre än vad det har vart. Även om det kanske mest rättvisaste skulle vara att låta honom gå... /M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar