jag vet egentligen inte var det var som fick mig att från ingenstans börja gråta, men jag började och jag kunde i sluta. det var ett bra tag sen jag grät vilket var ganska skönt att få göra, det kanske dock kunde inträffade på en bättre plats än mitt i skolan. jag har skräck för det där eller skräck att är att ta i, men att gråta sådär framför andra. ni vet jag är mer hon som försöker leka superhjälte-jag bryr mig inte om någonting-vill vara stark all the time tjejen, men inte idag. Så ringde min mor då jag insåg att jag helt enkelt inte kunde sluta, det var som en kran omöjlig att vrida av. Vi tog bilen runt i staden och pratade, så kunde jag för henne och för mig själv klarogöra vad som egentligen fick mig att börja böla.
jag har sagt det och jag kommer förmodligen göra det igen. jag har börjat om men jag kan inte heller frångå allt som hänt förut. För nån dag sen slog det mig i ansiktet igen och jag fick se allt klart. Hur dumt jag har behandlat andra men i huvudsak mig själv. jag har stängt ute människor jag inte alls velat stänga ute, men tyckt att det kommit för när och då på något sätt stängt av. Det är jobbigt att se i efterhand vad som gått förlorat... nu är jag glad igen tack vare min älskade mor och en fika med min vän Sjölin. Jag hade egentligen en ide för denna afton men den sprack. Vilket får mig att bli lite tokig /M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar