Gick en lång promenad men inte i närheten av tillräcklig för att klura ut hela mitt liv men jag tror jag lyckades klara ut lite av min sinnesförvirring. Jag försökte se mig själv som någon annan, för att försöka se framför mig vem jag vill vara. Under hösten har jag kommet en bra bit på vägen, jag prioriterar mig själv först och vad jag tycker är viktigt och roligt. Men om jag ska öppna ögonen helt så är jag inte färdig. Jag är stolt över att jag lyckade vända om mitt liv från skolkande och festande till någonting helt annat, men bara av den anledningen till att jag mår bättre utav det. Jag har vart sjukt oense med mig i flera år och gjort saker som jag inte alls mått bra av. Sårat människor jag brytt mig och umgåts med människor jag egentligen inte alls trivs med, skolkat, ljugit and so on....
Jag ser inte alls ner på människor som skolkar eller inte har bra betyg eller på mina vänner som väljer att festa på helgerna. Jag älskar de exakt lika mycket iaf! Men idag och under en säker framtid framöver har jag inget behov eller längtan av att festa och att skolka är någonting jag bara mått sämre av och nu väljer att acceptera. Jag väljer att må bra och med ett sådant beslut passar inte skolk eller fest in.
Men jag kan inte fortsätta stänga hela världen ute bara för att jag inte är den jag var förut. Det som jag framför allt insåg när jag såg mig själv på håll, jag är långt ifrån klar. Jag är inte helt nöjd med den jag är, det finns saker jag älskar att göra, men inte gör. Som att spendera mer tid med människor jag älskar och att träna. Bara för att det är bättre än förut kan det inte vara helt bra och färdigt. Det finns mer av Matilda en hon som pluggar. Därför är jag så fruktansvärt lycklig att ha USA som min morot. När jag reser i Juli då vill jag vara stolt över något mer än bättre betyg och jag vill vara den bästa verationen av Matilda som jag möjligen kan vara. Inte som någon annan som klassas som "bäst" utan bäst att vara jag med mina förutsättningar.
Igår fick jag det svart på vitt igen och insåg vad jag tidigare gjort mot mig själv. Det var som om universum gav mig ett test. Undrar om jag ens i huvudtaget kände efter? jag menar hur kunde jag inte känt hur lycklig jag var och hur trygg jag kände mig? Inte en gång utan tre... nu en fjärde gång senare är jag totalt lost igen, men denna gång tänker jag välja att känna efter. Jag tror att jag vågar... /M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar