RING THE ALARM

Vart jag än står, kommer jag aldrig riktigt stå där igen. Nej jag pratar inte ur tomma intet, det är precis så. Marken under mina fötter kanske är den samma, men kroppen som rymmer mina tankar kommer aldrig vara riktigt lika dan och inte heller känslorna i tanken. Det jag menar är att jag måste leva i nuet ännu mer än jag försöker, för nu rymmer jag antingen tillbaka till gamla svackor eller drömmer alldeles för långt här ifrån. Någon eller någonting kommer aldrig få mig att sluta drömma, men man måste vara vaken också. Vi har trotts allt alarmklockor i denna värld av någon slags vettig anledning. Så från och med nu, ska jag bli bättre på att ställa den där alarmklockan. Hemskt vore det väl om jag skulle missa någonting här i livet, för att jag lever i förtid. Livet är för kort för det. Så alarm var de! God natt. xoxo