DIMMA DIMMA DIMMA DIMMA

Bilden är från i somras på väg gem från The Voice. Även om allt det suddigt runt omkring mig på bilden bara är ett resultat av ett dåligt fotografi, stämmer det så bra med hur jag känner mig idag... Önskar att jag kunde sluta tänka och bara vara i det som händer just nu, så jag försöker intala mig själv om och om igen att jag kan, att jag kan sluta tänka, att jag kan bara vara, att jag kan koppla av utan att göra någonting alls, att jag kan känna, att jag kan våga, att jag kan pröva, att jag kan låta människor komma nära, att jag kan klara av att misslyckas, jag kan, jag kan, jag kan. Men det är just det, jag kan inte. I månader har jag försökt, de senaste veckorna har jag försökt, i helgen har jag försökt. Det går inte, jag når en maxgräns och vänder om.

Försöker bryta gamla mönster som jag vet inte är bra, det funkar ett tag. Jag kan göra allt det där jag skrev, pröva göra ingenting och bara vara. Men när resultatet blir att jag förlorar mig själv ser jag ingen mening i det. Jag vet inte om jag kan lyckas få någon annan att förstå, jag gör det knappt. Känns som jag sitter och skriver om någon annan. Vet ni? För ett år sen gjorde jag inte ett skit, jag brukade vara hon som inte gjorde ett skit. Det ledde också till en hel del skit, men jag hade en rad av medaljer från världsmästerskapen i att göra ingenting. Vad hände med henne? Okej jag har växt upp och nått framgånger jag aldrig kunnat drömma om och jag är stolt över mig själv. Men jag är slut också och vet inte vad jag ska välja och välja bort i min vardag för att fungera, för att orka prestera max på mindre saker. För det här håller inte, jag håller inte. Åter igen vet jag exakt vad jag bör göra, jag vet bara inte vad som känns rätt för mig? Allt är så okänt och jag skräms av att behöva pröva, är rädd att göra fel. Jag måste väga allt och alla i mitt liv och känna efter vad som väger tyngst och bäst i mitt hjärta. Men känslor är för mig som att tyda kinesiska, jag kan det helt enkelt inte. Det är inte så att jag inte är kapabel att känna känslor, snarare tvärt om, jag känner för mycket. Mitt problem är bara de att jag aldrig lyckats tyda dom och förstå vad de betyder för min egna del. Just nu är mina värderingar och känslor som dimman utanför mitt fönster (det är riktig dimmigt ute idag), som dimman på bilden. Jag står någonstans bland hundratals människor, men allt bara flyter omkring mig, folk, tankar, beslut, ångest....