Idag stod jag i en trapporna i skolan och såg ner (inte "såg ner på" utan bokstavligen tittade med ögonen neråt mot marken) och observerade människor. Kände mig lite som ombord på ett flygplan, ni vet när allt är sådär pytte litet och långt ifrån, fast man egentligen nyss var på marken. Tillbaka till trappan. Vissa var mindre än andra, vissa hördes mer (och ja vissa störde mig mer t.ex sjuorna som spelar pang bom baaang spel på högsta volym) men all var de där precis nedanför mig. Så önskade jag en sak, att jag hade gåvan att kunna höra vad det tänkte och kände. Jag undrade hur den där ur söta lilla pojken med guldlockar i nacken, fotbollströja bekymrade sig över. Eller om han huvudsaken hade något som bekymrade honom. Min blick fastnade på en tjej i min parallell klass och jag undrade samma sak. Är hon sådär ledsen som hon ser ut? Hennes mungipor låg i golvet under de första sekunderna jag granskade henne. Så kom någon jag gissar var hennes vän och hon lät mungiporna genast höjas till taket. Så jag undrade om verkligen var bekymrad och ledsen från början eller om hon inte alls var glad och bara låtsades le. Jag menar, hur många gånger har jag själv inte gjort det?
Syftet i den här berättelsen var att jag ibland undrar vad som föregår i andras huvud, när jag tycker att mitt eget surrar för högt. Det leder aldrig någon vart, jag har tråkigt nog inte gåvan att läsa tankar. Så då är jag tillbaka i mina egna. Men det är ingen större skillnad, för jag kan inte läsa mina egna heller. Som om jag skriver mina tankar på ett språk jag inte talar. Så tillslut stod jag där i trappan och ställde frågan till mig själv. Säg mig Matilda vad bekymrar dig? Men vänta nu, är du ens bekymrad och i så fall över vad? Ingen svarade. Då gick jag på NO lektion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar