HUR ALLT VAR FRÅN BÖRJAN

Jag bläddrade precis tillbaka till mina första inlägg och la märkte till hur djup jag var i mina texter. Vad hände med den tjejen? Jag har vart så upptagen med att tänka runt omkring saker på sista tiden istället för att sätta mig ner, tänka efter och skriva ner vad det är som egentligen händer. Ni förstår skriva är min grej, det är min rehab och mitt sätt att tala vett med mig själv. Ofta är jag så medveten om vad jag gör för fel men när jag bara tänker tankarna i mitt huvud blir lösningen av problemen inte lika självklar.


Så jag känner för min egna del att jag måste bli bättre på att tala mig själv till rätta. När jag skriver händer det något magiskt på vägen. Jag börjar skriva om ett problem eller en känsla, och innan jag insett det själv har jag en text om hur jag tog mig i land. Som om jag lyckats skriva en karta till den försvunna skatten. Är det inte ganska fantastiskt när man själv kan ta valet av att forma saker och ting? Som att jag kan forma mitt liv nästan intill vad jag vill. Det finns självfallet materiella saker som pengar och lagar som kan komma i vägen, men mycket kan jag göra helt själv. 

Just nu är jag ganska vilsen i vad jag känner. Min vardag är den samma, så välkänd att jag ibland vaknar upp mitt på dagen och inte har en aning om vart jag är och hur jag kom dit. kanske är det så att jag är rastlös och hela tiden på jakt efter nya saker, nya utmaningar, nya mål, nya känslor, nytt, nytt,nytt. Jag tror att det är bra men jag är också medveten om att den egenskapen får mig att bli blind när det gäller nuet. Jag blir ibland så upptagen i mina drömmar och fantasier att jag glömmer bort att leva i vad som är nu. Förmodligen för att nuet gör mig så osäker, för att jag är osäker.


Jag utstrålar nog någonting helt annorlunda men det mina vänner är för att jag lever i framtiden och framtiden är det enda jag känner mig säker i, visst låter det väl absurt. Jag kan inte förklara varför och det finns ingen logik i vad jag känner, för vem kan egentligen garantera eller förutspå vad som komma skall? Men kanske är det just poängen i varför jag brinner för framtiden. Framtiden kan jag påverka och i framtiden är allt möjligt. I framtiden kan jag bli den flicka jag i nuet inte riktigt klarar av att vara. Framtiden är för mig slutet och guldmedaljen i ett maraton lopp. Träningen innan och kanske antalet lopp jag måste springa innan jag tar mig an det riktiga, är nuet för mig.


Visst är det inte längre lika ologiskt varför nuet känns jobbigare än framtiden? Nuet känns ofta som en enda lång väg av förberedelser för mig. Men kära folk, jag kanske fått er att tro att jag är bitter och visst är jag det ibland. Men jag har insett att det inte tar mig långt och att jag måste fortsätta på den väg jag då trillat av. Så jag fortsätter i nuet och förbereder mig för framtiden för det är mitt mål och det är vad jag lever för. Det är en oskriven saga och ni vet vid det här laget att jag älskar att skriva långa historier. Det är exakt vad jag vill göra i mitt liv, bokstavligen. Jag vill skriva min historia i livets oskrivna bok. /M