Kanske är det för att hösten är här, kanske är det därför det blåser i mitt ansikte nu. Gammalt röjs upp och färdas med vinden tills dem träffar mig. Jag hade laddad min ipod med ny musik men jag valde att lyssna på gamla låtar. Jag ville lyssna och känna till låtar som jag hade minnen till och när det kändes bra.
Varför är det så att vissa människor fastnar, de kryper under huden och verkar för alltid att fastna där. Är det kanske så enkelt att vi själva sätt till att det är så, att vi bara inte vill låta de gå? Men i så fall vad har jag spenderat det sista året till att göra. Då jag skrattat och gjort mig löjlig över situationen och gjort klart för alla, inklusive mig själv att jag inte brytt mig. Vad är det egentligen jag har känt, och nu när jag försöker tänka tillbaka är allting bara i en dimma. Jag vet inte vad som krävs för att reda ut det här, ett missförstånd med mig själv om man kan kalla det så.
Jag önskar att jag vore vart ett med mig själv som nu, under en längre tid för att se tillbaka är som om jag levt i en annan kropp, i ett annat liv. Man kan gå vidare det vill jag inte snubbla på, men ibland kan man inte ifrån det gamla gå. Även om jag bara vill springa iväg, långt, bort ifrån det som vart, dras jag till verkligheten, dras jag tillbaks. Jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta vara klok när det gäller mig själv och fortsätta göra beslut som gynnar mig. Det har gått på räls fram till nu, det är väl så att det måste gunga ibland och nu var det du /M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar