PLAYBACK

jag vet att jag gjorde en pakt med mig själv att inte stanna upp och känna efter för mycket, men nu i kväll kunde jag inte låta bli...

Jag satt ner och gick igenom händelser, motgångar, lycka, känslor, vänner och familj. Jag satt där och gick igenom vem jag är, hur mitt liv är och varit. Jag kände inte efter och var inte glad eller ledsen, men när jag satt där och blickade igenom mig själv från ett annat perspektiv, som om jag vore någon annan. Blev jag stum.

Som om allting bara var en saga, eller en dröm. Jag ställde frågor till mig själv. Har det där verkligen hänt? Allting kändes bara så overkligt, från det största till det mindre, som att jag heter vad jag heter, Matilda. Jag kom inte fram till någonting i kväll och känner inte mycket. Mest stum och ordlös. Det är magnifikt, otroligt, absurt och härligt på något konstigt vänster. /M