DET GÅR ATT CYKLA UTAN STÖDHJUL

Varför tvivlar jag på mig själv? varför tänker jag igenom saker så djupt att jag kan göra det mest logiska ting till det ologiska, oförklariga, svåra och djupa saker, när det från början var lika självklart som att solen är gul (visst är den väl gul?). jag förstår mig inte på mig själv. Så från och med idag ser jag mig själv som en unge (stämmer förmodligen in mer än jag tänkt från början) med sin cykel och hon ska lära sig cykla till kiosken utan stödhjulen på. jag tänker inte oroa mig för att cykla utan stödhjulen, för när jag väl är på cykeln (grejen blir allstå att försöka sätta mitt arsle på sadeln utan att tänka påt) och sedan bara cykla. För idag cyklade jag, jag tog mig ur sängen och cyklade, utan stödhjul, nästan utan händer, jag cyklade. Jag kan cykla och jag behöver inga stödhjul, jag måste bara sluta grubbla. Så jag slutar. Eller jag försöker att sluta eller låta bli att fortsätta. Jag cyklar. Cyklar gör jag ibland men poängen var alltså som så många gånger förr att jag måste sluta grubbla. God natt /M