Nu vet jag inte varför det kom så plötsligt men jag orkar inte längre, kan det bara inte ta slut, en sten lyftas bort så jag kan få andas ut. Så ställde jag mig i spegeln och insåg, hur allt började och vems fel det egentligen var, jag tittade skurken i ögonen, det var jag.
Jag kände för en sekund sen att jag ville säcka ihop, med andra ord bryta ihop. Så kom jag på att det var så jag gjorde sist och allt som kom med det var trist. Jag har lyckats med allt jag drömt om och planerar att drömma vidare och öppnå dom, men jag vet inte hur jag kommer bort från det här. De är som om jag lever på deltid i repris... för det mesta försöker jag vara duktig men på ryggen har jag en tung väska. Jag vill verkligen slänga iväg den nu, i en mörk gränd kan den ligga och förtvina, för jag vill fan inte gör det längre. Jag vill göra det till 100%. Nu ler jag, tänker på youtube klippet och kom på hur mycket jag älskar min syster och hur mycket jag önskar att jag kunde gosa ner i min mammas famn. Jag ska göra det här för mig, men det bästa är att jag kan göra det med dom på sidan om.
Varför kunde jag inte börja tidigare än så här, att tänka rätt? Jag måste vart så fruktansvärt puckad att jag kunde trampa så snett.
du är stark,innerst inne är du stark, du klarar det här matilda. /en gammal vän
SvaraRadera